Familjeäventyr, älskade kent och nybakade bullar

Den här helgen har varit så himla himla fin, och då är den inte ens slut ännu. Varmt och lugnt och allmänt härligt med inslag av små äventyr tillsammans lilla familjen som jag tycker så väldigt mycket om. Precis vad som behövs för att ladda batterierna, och särskilt fint då vi vanligtvis ses så sällan och inte riktigt hinner med att bara vara och umgås. Åh, är så galet tacksam att jag har dem.

Igår gick jobbet smidigare än vanligt och jag kunde ta helg lite tidigare. Inte alls fel. Det blev picknicklunch/middag på nya filten innan det var dags för helgens höjdpunkt. Jordgubbar, melon och baguette med tofuröra serverades bland annat. Gott!

Alltså, de är ju så gulliga! Vill typ nypa i kinden, fniss. Sedan var det hög tid att dra sig mot området där konserten skulle äga rum, och därifrån finns det tyvärr inga bilder men HERREJISSES vad bra de var! Helt knäppt, det finns liksom inte ens tillräckligt med ord. Kan vara bästa någonsin. Åh, älskade kent. Är lyrisk.

Idag sov jag sedan mycket längre än vad jag brukar och det var både skönt och välbehövligt. Vaknade dessutom upp till doften av nybakade kanelbullar, och finns det egentligen något bättre sätt att starta dagen på? Skulle gärna ha det så alltid och hela tiden. Hahah, så idylliskt. Händer det ens på riktigt?

Aja, uppenbarligen så gör det ju det. Och efter bland annat en helgfrukost i solen, födelsedagstårta hos kusinerna, lång skogspromenad med ponnyn och världsgod grillmiddag kan man ju inte vara annat än nöjd med tillvaron. Det är dagar likt dessa som påminner mig om varför man ständigt orkar. Varför man kämpar. Det är så himla mycket värt det. Om och om igen.

Några portioner lycka

Har fått goaste tröjan av min fina lilla mor. Stor, varm och med blommor på knapparna. Jag menar, hur kan det inte bara vara bra? Second hand såklart, det är ju där man finner de riktiga fynden, fniss. Nu behöver inte ens jag frysa under sena sommarkvällar!

Och inte nog med det, imorgon är det fredag vilket bland annat innebär två helt fantastiska saker. 1) det blir helg 2) SKA FÅ SE KENT!! Det sistnämnda är såklart bäst, åh. Kent är liksom allt och på hemmaplan och utomhus och sommar och herregud jag är så himla peppad för det kan nog inte bli så mycket finare. Man är ju lycklig för mindre, liksom.

Tusen gånger tack och livet i allmänhet

Alltså tack tack och åter tack för responsen på föregående inlägg, det är ju helt galet hur fina ni är! Så himla kloka och med så mycket vettigt att säga att man knappt tror att det är möjligt. Att ni ens tar er tid att bry er om lilla mig. Blir alldeles knäsvag. Så tack, återigen. Och jo, visst är det mycket nu. Snurrar fort. Konstant rörelse. En hel del kris och kaos men det är bra. Hur knasigt det än kanske låter. För det innebär att jag samtidigt rör mig framåt. Tar ut svängarna och vågar mer. Vågar försätta mig i situationer som varit nästintill omöjliga att hantera för bara ett par månader sedan. Jag fixar det nu. Inte alltid på ett sätt jag skulle önska, men jag vet att jag numera går levande ur det, även om det river och gör ont. Nu blir det mest ytliga skrubbsår, och skrubbsår läker utan att behöva ses om alltför mycket.

Men vet ni, allra mest är det bra. Jag är bra och livet är himla bra. Ibland vill jag bara gråta några tacksamma tårar när jag tänker på hur fint allting faktiskt är, egentligen. Hur fint det känns att vara vid liv (en dag till, visst känns det fint nu hurricane). För tänk att jag faktiskt lever. Att jag faktiskt är här. Det är så mycket mer än jag ett tag vågade hoppas på och bättre blir det, hela tiden.

Och jag trivs. Trivs med att ständigt ha folk omkring mig. Trivs med att jobba. Trivs med att ha fullt upp hela dagarna och sedan slockna så fort huvudet landar på kudden. Och jag kan ta det lugnt. Jag kan andas och bara vara. Baka bullar och kakor och handla världens största godispåse för alldeles för mycket pengar bara för att det är fredag och jag är sugen.  Grilla i regnet och plocka kantareller och blåbär och få ont i magen av lite väl många krusbär. Gå barfota i gräset och njuta av att ha solen i ögonen. Ta långa promenader i skogen tillsammans med ponnyn och bli jagad av envisa sommarmygg. Det är fint. Det mesta är fint. De kommande veckorna lär bli minst lika fina och jag ska bara försöka hänga med.

Att nästan bli knuffad över kanten

Innan jag begav mig till eskilstuna och hemmaplan så hade jag bestämt mig. Den här gången skulle det bli annorlunda och jag skulle kämpa och jag var redo. Min självkänsla som så länge varit försvunnen började försiktigt göra sig påmind och för första gången på evigheter trivdes jag nästan i mig själv. Var jag nöjd och tillfreds med att vara jag. Inte för att nyckelbenen syntes tydligare eller för att vågen visade en lägre siffra, utan helt enkelt för att hjärnan och kroppen äntligen börjat samarbeta. Börjat kommunicera istället för att bara bråka. Jag behövde inte längre stå framför spegeln och dra och känna och klämma för det spelade liksom inte riktigt någon större roll. Jag vet ju att jag aldrig kommer att bli helt nöjd oavsett vad jag ser. Att det alltid finns något att ändra på. Och jag vet ju att det istället handlar om att acceptera och inse att mitt människovärde inte avgörs av mellanrummet mellan låren eller hur fyllig rumpa jag har. Och det kändes okej. Det kändes okej att se ut som en planka, likväl som det kändes okej att förmodligen komma att gå upp ett par kilo för att kroppen ska bli nöjd och fungera ordentligt. Världen skulle inte gå under och de som står mig nära tycker om mig för den jag är. Jag är ju fortfarande jag och det är allt som egentligen betyder något. Eller ja. Det var i alla fall vad jag trodde.

För efter bara två veckor så är jag mentalt tillbaka och balanserar där vid kanten igen. Tittar och undrar. Får panik över min svullna mage och obefintliga bröst. Allt på grund av att folk kan vara så oerhört klumpiga och oförsiktiga. Allt på grund av att det tydligen är okej att ge sig på någon som är liten och tanig istället för motsatsen. På grund av att folk tar sig rätten att bedöma och tycka om något som är högst personligt och egentligen bara angår mig. Jag har fått höra så mycket under de här två veckorna att jag egentligen bara velat krypa ner under täcket och isolera mig, och jag har febrilt letat bortförklaringar och fått generas över den där kroppen jag äntligen börjat acceptera för vad den är. Som jag jobbar för att inte fokusera så överdrivet mycket på och som jag envist försöker bli kompis med. Men istället för "hej vad kul att se dig igen det var längesen" så har det haglat kommentarer och utläggningar och påhopp och förmaningar, och främst från folk jag egentligen knappt känner. Och jag blir ledsen och kränkt. Motarbetad och rubbad ur balans. För tydligen är jag bara en kropp. Tydligen är det allt de ser och den vetskapen är så fruktansvärt jobbig. Gör en så medveten om hur granskad man blir. Jag vet ju att jag egentligen inte borde bry mig. Att jag borde ge svar på tal och stå upp för mig själv men jag fixar inte det just nu. Det är alldeles för känsligt. Jag är alldeles för skör. Och även om mina föräldrar gör sitt bästa för att föra min talan när jag inte orkar så gör det förbannat ont. Det gör så ont och jag blir så himla upprörd och arg. Ont och äckel och panikattacker och tårar och frustration för jag var ju på väg. Äntligen på väg. Jävla skit.

Svar på frågestunden

Det dröjde något längre än planerat då jobb och häst upptar det mesta av min tid just nu, men här kommer i alla fall svaren på frågorna. Vissa är så himla svåra att svara någorlunda kort på och skulle egentligen behöva helt egna inlägg, men jag har gjort mitt bästa. Vidare frågor är såklart alltid välkomna om det är några oklarheter! 

Har du någon diagnos i och med att du i förra inlägget skrev att du fick medicinsk hjälp? Styrkekramar! <3
Jag blev nyligen diagnostiserad som bipolär och har alltså äntligen kunnat få rätt hjälp, som passar min sjukdom och mig. Tänkte skriva lite mer om det snart för att kanske reda ut lite. Tack! <3


Jo, jag har en liten fråga, en ganska personlig, vi får se om du känner för att svara eller inte.
Har du haft en ätstörning eller något slags problem med mat/hjärnspöken över lag?
Den här frågan är så himla svår och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, främst för att jag inte riktigt kan kategorisera det hela själv. Jag skulle dock inte vilja påstå att jag har en ätstörning, mest med tanke på alla där ute som verkligen är sjuka. Jag klarar mig liksom, det går fint. Att jag har ett skevt förhållande till mat och träning är däremot sant och beror på ovan nämnda diagnos. Innan jag fick rätt behandling var jag "tvungen" att hitta någon form av trygghet/kontroll/självskadebeteende för att lindra ångesten, vilket var lätt gjort med kaloriräkning och siffrorna på vågen. Äntligen något logiskt, liksom. Något att ta fasta på när allt annat snurrade och inte ville fungera som det borde.
Nu när grundproblemet börjar nysta upp sig och jag inte alls lider av samma ångest så har dock en hel del av mina "följdsjukdomar"och tvång automatiskt försvunnit. Det svåra är att hitta tillbaka till ett normalt och avspänt förhållande till mat och träning, då det är förknippat med så himla mycket jobbigt. Någonstans på vägen har jag dessutom tappat uppfattningen om hur mycket och när och vad man bör äta vilket gör det hela ännu lite mer problematiskt. Skillnaden är att jag idag kan resonera med mig själv på ett helt annat sätt. Då jag tidigare lät dåliga ångestdagar gå ut över min kropp inser jag numera att jag inte får låta mig påverkas så. Att det onda går över och att jag måste ta hand om mig. Nu vet jag ju att jag faktiskt vill och förhoppningsvis kommer överleva ett tag till, och då är en fungerande kropp ganska bra att ha.
Blev kanske lite långt svar men det finns så himla mycket att skriva, försökte i alla fall göra mig förstådd på ett så kortfattat sätt som möjligt. Fråga igen om det är något!

Är du ätstörd? Kan du berätta mer om det? /Kämpande anorektiker
Se föregående svar och lova att fortsätta kämpa!

din träningsabstinens? är det typ tvångstankar eller för att du känner att du behöver gå ner i vikt? (hoppas du inte tar denna frågan fel, för du behöver verkligen inte gå ner!)
har du verkligen ingen aning om varför du har tappat i vikt? inte ens minsta lilla undermedvetna som vet någonting? vad brukar du göra när du har tråkigt/ensamstund/bara gå hemma dag?
Kram på dig du otroligt vackra människa!
Det handlar numera bara om gamla tvångstankar som gör sig påminda när jag inte är tillräckligt på min vakt. Det är en riktig balansgång det där, och när jag inte är helt stabil har jag hemskt lätt för att falla tillbaka. Nuförtiden tränar jag ju enbart för att det är skönt och bra för kroppen, inget annat.
Jag har uppenbarligen haft svårt att få i mig tillräckligt med energi för att täcka mitt dagliga behov, och det verkade inte spela någon roll att jag bytte ut träningen mot en påse godis om dagen (utöver vanliga maten såklart) för att verkligen se till att ligga på överskott. Innan det vet jag ju att jag skött mig dåligt, men det är svårt när man inte orkar med livet rikigt. Försöker för tillfället åter lära mig hur jag ska äta för att hitta någon slags balans. Men nej, jag vet inte alls vad kroppen tog sig till där ett tag. Nu går jag dock inte ner längre vilket är ganska skönt.
När jag går hemma så brukar jag ärligt talat ägna mig åt att mest bara dagdrömma. Det är inte klokt hur många timmar jag drömmer bort. Annars pysslar jag och fixar med sådant som behöver göras. Brukar dela upp sysslorna över veckan så att jag åtminstone har något att göra varje dag. Behöver mina rutiner för att må som bäst.
Kram på dig själv, fina du!

- Vart skulle bo i världen om du fick bestämma?
- Hur många sms skickar du per dag?
- Hur går det för dig i skolan?
- Vad ska du göra i sommar?
- Favorit film?
- Favorit maträtt?
- Vad tränar du för något & hur många gånger i veckan?
- Vad har du för personlighet?
- Vad drömmer du om i framtiden?
- Favorit smak på glass?
- Måste vara tråkig och säga Sverige, tycker ändå att svenska naturen är fantastisk!
- Inte alls särskilt många.
- Bara fint faktiskt!
- Jobba, njuta av att bo i villa, pussa på min häst och åka till gotland!
- The notebook, hopplös romantiker.
- Såhär på sommaren är det sallader av alla dess slag, gärna med kombinationen sött och salt.
- Just nu ingenting förutom promenader.
- Tantig och barnslig och ganska mycket på många sätt.
- Jag drömmer om att starta mitt liv, lära mig att vara jag och att må bra.
- Älskar glass och all glass är bäst!

vad är det finaste du vet?
hur träffades du och din pojkvän?
finns det symbolik/speciell mening bakom dina tatueringar?
De där små sakerna i livet som plötsligt får det att pirra i magen av lycka, kan vara så himla mycket och ingenting särskilt men det är det finaste.
Vi började skriva till varandra på bilddagboken för ungefär sex år sedan, och när jag några år senare skulle ner och träffa en gemensam kompis passade vi på att ses. Och ja, på den vägen är det!
Hjorten är egentligen bara fin medan sparvarna symboliserar hemma för mig. De andra två talar nog för sig själva!

Vad använder du för smink & hudvårdsprodukter?
.. hårprodukter?
.. skor?
Alltså det är så väldigt olika från gång till gång om man pratar märken. Men jag tvättar med ansiktstvätt och sminkar med foundation, puder, mascara och läppstift. Till håret använder jag ett särskilt schampo för dreads och skor har jag alldeles för många av!

  Först vill jag bara säga att du är vacker som en sagoprinsessa.
Mina frågor:
- Vad är din högsta drömm?
- Vad ville du bli när du var liten?
- Vad var ditt favorit barnpogram?
- Band/artister du gillar?
- Vilka länder drömmer du om att besöka?
- Vad tycker du om stora åldersskillnader i förhållanden? (är kär i en 10 år äldre kille...)
- Om du var ett djur, vilket skulle du vilja vara?
- Vilka är dina favoritaffärer?
- Vilken är din favorit årstid?
- Favoritfärg?
- Snälla, om du har lust, lägg upp fler recept! :)
Ganska många frågor haha, förlåt! :)
Kram
Men alltså gulligull, tack!
- Låter väl så himla klyschigt, men just nu drömmer jag om att få må bra. Att ta min examen och finna en fungerande tillvaro som jag trivs med, tillsammans med människor jag tycker om och som tycker om mig.
- När jag var liten ville jag bli ridlärare eller konditor!
- Pokémon och my little pony, haha.
- Gillar det mesta som är poppigt och som går att studsa alternativt gråta till.
- Vill besöka de där små guldkornen jag inte ens vet om ännu.
- Haha aaw! Jag tycker att det beror på hur gammal man är och vart man befinner sig i livet. Det kan vara så stor skillnad mellan en femtonåring som går i grundskolan och en tjugofemåring med jobb och tankar på familj liksom, medan en tjugofemåring och en trettiofemåring med större sannolikhet är mer på samma nivå ur den synvinkeln. Men kärlek är ju kärlek och kan vara hur som helst!
- Katt såklart, de verkar ha en sådan avslappnad syn på livet. Äta, sova, gosa och så leka lite.
- Second hand är bäst, som att gå på skattjakt!
- Sommar med sin värme!
- Pasteller, wii.
- Kanske kommer, håll utkik!

Jag har en massa frågor jag kunnat ställa men just för tillfället har jag hjärnsläpp...
- Vilka är dina favo-bloggar?
- Visa bilder från när du är yngre?
- Vad vill du bli i framtiden?
- Berätta något om dig som du tror inte så många vet?
Bättre än inget ;) KRAM!
- Läser ju de där stora, som elsa billgren och niotillfem såklart. Men ganska många små med, det är ofta mycket mysigare.
- Hahah åh, har inga på den här datorn men det kanske kommer senare!
- Jag utbildar mig till socionom och när jag är färdig vill jag jobba med ungdomar som har det svårt på ett eller annat sätt!
- Jag är en hejare på att lösa sudoku, fniss.
KRAM!

Senaste ur telefonen

Den här veckan har varit mycket på många olika sätt, och jag är trött både fysiskt och psykiskt. Det är lätt att glömma bort att jag bara för ett par månader sedan knappt orkade ta mig ur sängen. Att jag var tvungen att skriva scheman för att ta mig igenom dagen och att jag knappt klarade av att umgås med någon. När tillvaron nu ser helt annorlunda ut är det ju inte så konstigt att man blir utmattad. Men jag trivs. Det går bra och jag vänjer mig, sakta men säkert. Imorgon börjar jag dessutom jobba, och det känns faktiskt helt okej. I alla fall så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att gå igenom vad som dokumenterats med telefonen de senaste veckorna, och lite såhär har det sett ut:

 scones till finfrukost / jordgubbar, äpple och chokladboll till mellanmål

en dag turistade emma och jag i kalmar / det blåste lite men var himla bra ändå

stor lillebror och liten storasyster / mitt fina skal till telefonen

väntan på buss / tummen upp för livet

äntligen hemma på ekgatan / sådant man kan syssla med en solig förmiddag

ponnyn ute på långpromenad / goaste stallkatten nils

Roande fredagsgott

Idag skulle jag egentligen ha blekt min utväxt men det är så himla tråkigt att jag bakade istället för det är kul och får  man välja så vill man ju helst bara göra sådant som är kul. Såklart.

Det gäller ju liksom att passa på nu när det finns folk att dela med sig av resultatet till. Då får man godsaker plus uppskattning och dessutom fikasällskap vilket är tre saker jag tycker mycket om.

Det blev i alla fall kladdkaka och muffins med vit choklad och hallon (istället för äpple och kanel). Så himla gott alltså. Har tryckt i mig två ordentliga omgångar (och hemskt mycket smet för helt ärligt så är det ju godare än typ allt) vilket resulterat i en sprängfylld mage. Hmpft. Lär mig aldrig det där med lagom.

Tänkte för övrigt börja sammanställa de frågor som trillat in och svaren dyker förhoppningsvis upp på söndag eller i början på kommande vecka. Roligt att det ändå blev några stycken, och det är fortfarande öppet för fler. Vill även passa på att tacka för alla fina kommentarer på de senaste inläggen, ni är så himla rara och jag blir verkligen rörd! Tack och tack, varje ord går rakt in i hjärtat. Puss!

Brunch, jordgubbar och gamla klänningar

Lite såhär såg jag ut idag när mor min (som har fotat bilderna och håller på att lära sig men det är fortfarande ack så svårt) och jag for runt och runt och fram och tillbaka i ett sommarvarmt eskilstuna. Först en himla mysig och grymt mättande brunch ute på landet, tillbaka in till stan för att kolla på fina och gamla men lite väl dyra klänningar och så ut igen för att inhandla de troligtvis största och sötaste jordgubbarna jag någonsin smakat. Definitivt värt lite flängande. Klänningen är för övrigt en av favoriterna just nu och kommer från romwe.com!

(Förresten, glöm inte frågestunden här!)

Framsteg och bakslag

Idag har jag fått erfara hur skrämmande lätt det är att lura sig själv. Hur lätt det är att falla tillbaka utan att vara medveten om det. Hur hårt gamla invanda mönster faktiskt är rotade och hur mycket viljestyrka det krävs för att åstadkomma en förändring. Samtidigt så vet jag nu att jag är på rätt väg tack vare det faktum att jag faktiskt reagerade. För att jag faktiskt blev besviken och ledsen och insåg det skeva i mitt beteende. Det må vara ett bakslag men jag tar lärdom och går vidare. Kanske lite starkare och definitivt mer målmedveten.

Annars har det egentligen varit en fantastiskt härlig tisdag bestående av bland annat strålande solsken, avkopplande läsning och grillmiddag tillsammans med fina mor och far. Börjar äntligen lära mig att inte låta de mindre bra stunderna hänga kvar och påverka mitt mående och handlande resten av dagen, vilket är så himla skönt. Framsteg och bakslag, med andra ord. Och det är väl precis så som livet är mest och precis så som livet alltid kommer att vara. På ett eller annat sätt. 

Träningsabstinens och frågestund

Har nyss klivit upp för andra gången idag och har hittills hunnit med att dricka en kopp kaffe och spontanstudsa lite. Träningsabstinensen har börjat smyga sig på efter ett par veckors slöande och jag vet liksom inte vart jag ska göra av energin. Hah. Det här med att sitta still är inte riktigt min grej. Har dock en överenskommelse med min sjuksyster till mamma om att träningsförbud råder tills min kropp hittat någon form av balans igen. För tillfället tappar jag nämligen kroppsmassa hur mycket jag än trycker i mig (tycker i alla fall att jag får i mig tillräckligt men vad svårt det ska vara?!) och det är nästan lite läskigt. Så nu blir det istället till att stoppa i sig frukost innan det är dags för lunchbuffé med mina bästa brudar (åh herregud vad jag längtar är helt nipprig och knäpp). Wiiiii.

Men för att komma till det väsentliga med det här inlägget. På det senaste har det trillat in en hel del frågor som liksom har kommit bort i virrvarret, samtidigt som flera nya små hjärtegull tycks ha hittat hit. Därför tänkte jag att det kunde sitta på sin plats med en så kallad frågestund här i lillbloggen. Ni som ställt frågor och inte fått svar får hemskt gärna ställa om dem nu, och för de övriga som eventuellt undrar något så kör på! Om det nu kommer in några frågor så sammanställer jag dem i ett inlägg senare i veckan. Kom igen nu, puss!

Här mår man bra

Saker man kan göra när man befinner sig hemma på ekgatan:

Plocka och äta sådär ljuvligt solvarma bär i väntan på att grillglöden ska ta sig.

Rädda små humlor som förirrat sig in i köket och inte hittar ut igen.

Kliva rakt ut i trädgården bland blommor och äppelträd och fullkomligt bara vara. Åh. Här mår man gott vill jag lova.

Snart bär det av

Såhär ser det mest ut hos mig just nu och jag bara packar och packar utan att egentligen komma någonvart. Just det där med att packa är erkänt inte min starka sida. Himla tur att jag slipper ta tåget i alla fall, hah. Något som slagit mig medan jag fixat och donat här i lägenheten är hur mycket jag faktiskt tycker om den, trots att den är både liten och ganska begränsad. Den börjar kännas hemma nu, efter snart ett år. Äntligen känns det som mitt eget hem. Min trygghet. Det är fint och det ska bli fint att komma tillbaka i höst.

När som helst anländer dock lilla familjen, inklusive lillebror som sedan ska ta tåget vidare till skåneland, och jag är alldeles uppspelt. Sist vi sågs var i april och ni må tro att jag saknat dem. Först vankas en förhoppningsvis god och mättande brunch, innan det är dags att stuva in alla grejer i bilen och påbörja resan tillbaka till eskilstuna. Åh, nog pirrar det lite fint i magen.

Älskade hatade sommarlov

På lördag kommer mamma och pappa för att hämta mig, mina blommor och alla mina bästa klänningar och ta med oss tillbaka till villan med de gråa knutarna och den blå ytterdörren. Tillbaka till villan med det knarrande trägolvet, den gröna gräsmattan och smultron i trädgården. Tillbaka till tonårsrummet med den rosa mattan och stjärnhimlen ovanför den lilla nittiosängen. Tillbaka till tonårsrummet där alldeles för många nätter har förflutit utan sömn. Där gråten och ångesten aldrig riktigt går ur väggarna och där de väl undanstoppade dagböckerna vittnar om sargad hud och ett trasigt hjärta.

Sommarlov har för mig länge handlat om att ta sig igenom en tillvaro där allting ställs upp och ned. En tillvaro där rutiner kastas om, vardagens ramar suddas ut och den trygghet som tidigare funnits i det förutsägbara försvinner. Det borde vara njutning. Det borde vara avslappnande och rogivande men jag fixar inte det där. Eller, mitt skeva psyke fixar inte det där. Tidigare i alla fall. För i år ska bli annorlunda och jag är förberedd. Efter samtal med läkare, medicinsk hjälp och oändligt med stöd. Efter att sakta men säkert tagit ett steg i taget mot ett friare liv. Efter att ha vågat släppa på kontrollen på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt är jag nu redo. Redo för att kanske för första gången på så himla länge kunna njuta och förväntansfull inför vad som komma skall. Skräckblandad förtjusning och pirr i magen. Lite jävlar anamma och enorm beslutsamhet. Det lär fortfarande vara jobbigt till och från, men den här gången ska det banne mig bli bra. Så väldigt bra.

Småplock sedan sist

Hej små vänner, hoppas att ni haft och fortfarande har en fin helg. Här har vi i alla fall firat sommaren med fint sällskap, god dricka och tillräckligt mycket mat för att täcka resten av året. Så himla bra med andra ord. Kameran ligger dessvärre kvar hemma i växjö och har fortfarande lite sommarlov, så tillsvidare tänkte jag visa några av de äventyr som dokumenterats med telefonen. Måste ju liksom komma ifatt lite här, känner jag.

Dagen efter sista tentan tog jag mannen min under armen och stack till hultsfred, och jag kan nog knappast komma på ett bättre sätt att starta sommarlovet på. Trots lite regn, inställda artister och en hemsk kyla var det så himla härligt och jag mådde oförskämt bra. Och egentligen kan man väl inte göra annat? Med kärlek, fina spelningar, damm i håret och en smålandsrulle om dagen. Bästa livet, helt enkelt.

Innan det var dags för hultan bytte vi dock växjö mot oskarshamn för en helg. Promenerade med gullehunden, lagade brakmåltid och pluggadepluggadepluggade.

Och just mat är ju något jag har ägnat och fortfarande ägnar en ganska stor del av mitt liv åt. Eller ja, en väldigt stor del om man ska vara ärlig. Sådär så att jag till och med kan drömma om god mat på nätterna, heh. Jaja, alla har väl sina intressen antar jag och jag är sannerligen en mental tjockis.

Slutligen har jag mest varit trött och sliten. Tillbringat otaliga timmar i sängen och längtat efter sommarlovet. Sådär som det är, ni vet. Och såhär har väl min tillvaro mest sett ut genom instagram, och för de nytillkomna eller nyfikna så är det såklart lillHurricane som gäller även där. Härnäst vankas det lördagsmys med extrafamiljen, innan det imorgon bär iväg hemåt igen. Städa ur lägenheten och packa för ett par månader på eskilstunamark. Miiih.

Det var inte igår

Oj, vilken bloggpaus det blev. En ofrivillig sådan dessutom. Den senaste månaden har nämligen varit den mest hektiska någonsin, och då främst på grund av en hel hög med skolarbeten som blivit släpande under terminens gång. Det blir lätt lite så när man satt sin egen överlevnad framför allting annat, liksom. Och det är okej. Måste få vara okej. Och vet ni vad? Jag fixade det. Jag både överlevde och kom ifatt med tentor och inlämningar. Klapp på axeln och fruktansvärt stolt.

Och nu har jag sommarlov, otaliga kommentarer att plöja igenom (plus ungefär femhundra olästa blogginlägg) och en midsommarhelg i oskarshamn att se fram emot. Livet är så oförskämt fint och bra och jag hoppas att inte alltför många av er gett upp hoppet om det här lilla stället. Snart hörs vi ju igen, puss!