Året tjugohundratolv och löften om en fortsättning

Året tjugohundratolv var året jag inte trodde jag skulle överleva. Året som gjorde mer ont än den värsta tonårsångesten och året då jag befann mig på fler vårdinstanser än vad jag sammanlagt gjort i hela mitt tjugoettåriga liv. Det var året då någon satte ett namn på allt det där okontrollerade som händer i mig och året då jag började äta medicin för att kunna hantera livet. Tjugohundratolv var året då jag tränade två timmar om dagen, gick ned tio kilo och panikgrät över en liten pajbit. Det var året då jag frös så jag skakade mitt i sommaren och året då jag inte kunde sitta på mina köksstolar utan en extra dyna. Det var året då blodet rann långsammare och långsammare i mina ådror och sjuksystrarna sa åt mig att andas annars kan de inte sticka i mina armar. Tjugohundratolv var året då hjärtat gick sönder för kärleken och vi sa vad händer egentligen vad ska vi göra med oss. Det var året då vi bröt upp efter tre och ett halvt år tillsammans. Då det inte längre fanns något vi utan bara ett han och ett jag. Ett jag och ett han.

Var på hultan, dansade till krunis och pussades med han som inte längre är min men fin ändå.

Men tjugohundratolv var trots allt året då jag överlevde. Året som gav mig oändligt stor kunskap och medvetenhet om mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Det var året då jag fick stöd att klara av livet på ett fungerande sätt. Det var året då ångesten äntligen började släppa taget och ge rum för finare känslor. Tjughundratolv var året då jag en gång för alla kunde gå till botten med allt det där som hindrat mig från att leva fullt ut. Det var året då jag slutade träna, gick upp alla kilon och kunde äta både lunch och paj på samma dag. Det var året då jag varje morgon ställde mig framför spegeln, klappade på min runda mage och sa att du är så jävla bra som du är och det är allt som betyder något. Om någon är av en annan åsikt så var stark nog att be denne dra åt helvete, du behöver uppenbarligen inte den sortens människa i ditt liv. Tjugohundratolv var året då jag gick på min första, andra och tredje dejt. Då jag vågade säga ja istället för nej. Virvlade på dansgolv och fick höra saker som att hej jag vill bara säga att det verkligen strålar om dig. Det var även året då jag på riktigt fick upp ögonen för hur fantastiska människor jag har i min omgivning. Som är där och som är kvar när det gäller. Som uppskattar mig för att jag är jag och som tillåter mig ta del av de fantastiska personerna de i sin tur verkligen är.

Emma och Kajsa, två av mina största kärlekar i livet.

Tjugohundratolv var botten men också toppen. Jag har varit olyckligare men också lyckligare än någonsin. Och hur klyschigt det kanske än låter så kan jag egentligen inte vara annat än tacksam för detta. För så mycket insikt, kunskap och styrka som jag nu bär med mig in i kommande årskifte, den vill jag helt enkelt inte vara utan. Så tack även till er, för ett enormt stöd och för många kloka och fina ord. Och tack till mig, för att jag orkar försöka vara min bästa vän trots allt vi gått igenom. Som mamma säger: du behöver ingen som tycker synd om dig, du är en överlevare och en kämpe. Nu tar vi sats och sikte mot stjärnorna, för att nöja sig med något annat är det inte tal om.

Sommaren på hemmaplan och gotland som ju nästan är detsamma.

Tjugohundratretton har jag ingen aning om vad det kan ha att erbjuda. Ingen aning om hur jag kommer att må. För så är det ju. Jag kan vara på toppen och inom loppet av tre dagar är jag beredd att ta livet av mig. Och det är väl det här jag fortfarande lär mig att hantera. Som jag jobbar med och som blir bättre. För det tror jag i alla fall, att allting blir bättre och bättre och således även kommande år. Några löften har jag hur som helst avlagt:

•  Att ta tag i min veganska matlagning igen, bli av med sockerberoendet och hitta en livsstil som för mig är både hälsosam och hållbar.
•  Att lägga energi på och vårda de relationer som verkligen betyder något.
•  Att ta tillvara på allt vad detta campusliv har att erbjuda innan det är för sent.

Två veganfrukostar.

Sist men inte minst ska tjugohundratretton bli året då jag håller huvudet högt, putar med magen, ler mycket, andas djupt, och låter hjärtat visa vägen. Gott nytt år finisar!

Om att vara sin egen största konkurrent

Och min mamma har så rätt när hon säger du måste vara försiktig för vi vet ju hur det blir när du väl bestämt dig för något. Och hon har så rätt för jag vet ju att det inte finns något halvdant. Det finns ingen tvåa när jag tävlar mot mig själv. Och jag vet ju att hon har rätt för jag har varit här förut och jag vet ju att det kan leda mig till fördärvet. Att jag går hela jävla vägen om det så leder mig till döden. Jag vet ju men jag vet också att jag bara kan försöka ta mig själv i handen. Inte ställa mig i vägen utan istället balansera och stötta så gott det går. Förhindra allt för stora snedsteg. Undvika de djupaste groparna. Sen får vi se vart vi hamnar. Se vart det slutar den här gången. 
 

Dessa veliga känslor

Så var det ju det här med att ge sig av hemåt igen då. Hem till det som är mitt. Hem och tillbaka till det som har blivit både min helg och min vardag. För i takt med att tiden går, desto mindre av mig finns kvar här. Och det är lite sorgligt och lite skönt på samma gång men mest är det väl sådär som livet är.

Lagom putt ponny.

Men som sagt, alltid lite sorgligt. Att lämna de man trivs så bra med. Att åka ifrån de man inte hunnit träffa ordentligt. Att veta att det är månader kvar tills jag får pussa på denna svarta lilla ponnymule igen. Men när jag återvänder är det förhoppningsvis vår och varmt och allt går ju faktiskt så himla fort.

Den här stan drar ner oss till botten av ån

Och typ ganska så exakt där var min julhelg över. Med en suck av både lättnad och vemod. Lättnad för att alla klarade sig med livet i behåll. Lättnad för att om jag skulle ätit en julmiddag till hade jag förmodligen spruckit. Bara vetskapen om att jag är tvungen att inleda det nya året med ett löfte om en hälsosam livsstil, för att jag alls ska komma i mina fina klänningar igen, är nog. Hmpft. Så kan det gå. Vemod för att det är en himla varm helg i allmänhet. Med familj, god mat och ledighet. Och snö fick vi ju också, till och med. Hur som helst har det varit fantastiskt fint, särskilt som jag lyckligt nog även hann med att sniffa lite på mitt tio dagar gamla kusinbarn. Herregud säger jag bara, blir bebissjuk.

Julfrukost. Vaniljyoghurt toppad m. pepparkaka. Sk*nk- och ostmacka.

Men ja, igår var det ju juldagen och medföljande hemvändarkväll. Rolig grej att få kramas med gamla gemenskaper och kunna svara nej det gör vi nog faktiskt inte när någon säger vi ses kanske? Och det känns ju så lustigt det där, att komma hem ett par gånger om året och allt är ändå detsamma. Vänskapen och människorna och platserna. Vädret och vinden och årstiderna. Det enda som skiljer sig är intrigerna vilka jag knappast har någon koll på. Så där står man, utanför allt drama och ser bara hur människor beter sig mot varandra. Människor man tycker så himla mycket om och som är så väldigt kloka och fina egentligen. Människor som stannat kvar. Några mot sin vilja och några som kanske blivit lite för bekväma. Några som kanske inte vågar. Några som kanske inte längre bryr sig. Och denna undertryckta frustration skjuter som elektriska pilar genom luften. Sprakar och bränns och går ut över relationer som är så mycket mer värda än så. Och där står man. Betraktar de där människorna man tycker så himla mycket om när de beter sig som skit mot varandra. Som mellanstadieskit. Omoget, ogenomtänkt och onödigt. Utan att förmodligen se det själva. Och det är tragiskt. Ledsamt och gör lite ont. För numera, när jag kan se saker och ting ur ett annat perspektiv, så tror jag inte att det egentligen är staden i sig som är deprimerande. Det är vi som skapar den. (Var förändringen du vill se i världen.)

Familjefrid och trevlig julhelg

Åh. Är så nöjd. Lite för mätt i magen av vegoskinka och julgodis men aldrig för mätt på kärlek. Min fina lilla familj. Att få umgås med dem är förmodligen allt jag kan önska mig när det väl kommer till kritan och ju längre tid jag befinner mig alla dessa mil ifrån dem så uppskattar jag det bara ännu mer. Och så min stora lillebror. Som bara växer och växer som människa för varje månad som passerar. Som är så intelligent och engagerad och driven. Som diskuterar välfärd och politik och som säger att det är bra att jag är hemma. Som brinner precis lika mycket fast på lite annat sätt. Att få ha en sådan människa som honom i sitt liv är ett privilegium, och att dessutom vara bundna via blod är bara en bonus.

Men trots att kärlek i alla dess former kanske är allt jag egentligen önskar mig så är det ju lite svårt att lägga under granen. Med andra ord så fick jag ändå några traditionella klappar. Fina sådana. Ett par grejer bara måste jag visa sedan. Tills dess så hoppas jag att ni har en fantastisk julhelg oavsett hur ni firar eller inte firar. Och tack för att ni är ni och så himla bra. Puss!

På hemmaplan

Nu är jag hemma i min barndomsstad. Sittandes i min perfekta grop i soffan och tittar på när mor min klär granen. Lyssnar på när lillebror spelar elgitarr utan el. Har just tagit ut två saffransdoftande kakor ur ugnen vilka nu svalnar i snön utanför dörren. Att jag dessutom fick äta ostmacka till frukost känns som värsta lyxen för en student som prioriterar annat.

Men bäst av allt var kanske ändå att få kramas med mitt älskade lurviga lilla odjur på fyrahundra kilo. Lycklig återförening vill jag påstå. Min finaste fina och mitt sprattliga hjärta. Vi dansar fortfarande i exakt samma takt, hur lång tid det än må gå mellan gångerna. Och visst var det efterlängtat men samtidigt olustigt att återvända dit jag för ett halvår sedan blev som allra mest granskad. Dit där folk tog sig sådana friheter att yttra sig angående min kropp och min hälsa utan att veta något alls och vilka vars ord gjorde mig så fruktansvärt illa berörd. Idag fick jag av samma människor höra att jag ser pigg ut (trots att jag är både hemskt trött och sliten efter en stressig period det vill säga inte särskilt pigg alls). Jag vet att de egentligen menar jag ser att du lagt på dig igen nu måste väl allt vara bra. Jag vet också att de bara vill väl trots att det tar lite på samma sätt. Håller istället huvudet högt, ler och säger bara ja tack det är väldigt bra nu.

Det här med att vara psykiskt sjuk

Mina rara små vänner, jag har fått flera förfrågningar angående om jag inte kan skriva lite om hur det är att vara sjuk och bipolär och allt där omkring. Och jag tycker ju att det här med psykisk ohälsa är något som är så väldigt viktigt att tala om. Något som vi behöver får mer kunskap och förståelse om. Som vi inte ska skämmas över och gömma undan. Därför har jag gång på gång försökt formulera en vettig text. En text som är informativ och enkel och som inte är för lång men som ändå får med allt. Men det är ju så himla svårt. Och att vara just bipolär är ju att vara mycket av allt och allt får liksom inte plats. Så nu tänkte istället överlåta detta till er, vad vill ni egentligen veta? Fråga på så svarar jag efter bästa förmåga och kunskap. Utifrån egna erfarenheter och perspektiv. Och allt från vad själva diagnosen innebär till hur vården och medicinering fungerar till vad man tar sig till när allt är allmänt grått och trist och tråkigt är välkommet. Vill ni bara lätta hjärtat eller dela tankar går det såklart också bra. Så kom igen nu och fråga på. Ingen är någonsin ensam.

#tryggutangarderob

Dansar fastän du inte är här

Shotar jäger och dricker vin ur petflaska. Dansar till halvdålig musik fastän hjärtat inte brister för det täcker trots allt över ljudet av sms som inte kommer. Möter den där blicken som jag egentligen kanske inte ens vet om jag vill ha för ibland är det väl jakten som är hela tjusningen. Blir pussad på kinden av den där kärleken som inte kan dö men inte heller leva. Halkar sedan hem själv och ensam och undrar ingenting men samtidigt allt. Vill ingenting men samtidigt allt. Är till hälften tom men känner samtidigt kanske allt som går att känna utan att explodera. Det är så. Ingenting och allt. Allting men inget ändå. Och så om och om igen.

Idag har vi mest hängt i min soffa istället för tio minuter härifrån. Tittat på så mycket bättre och musikhjälpen (ni har väl bidragit? om inte så gör. om ni har så gör igen. snart är det ju över). Ätit falafel och för mycket pepparkaksdeg. Vänt och vridit och pratat och tjatat om livet och allt det där som hör till. Livet som är här. Låtsaslivet. Vårt liv. Så himla lustigt. Nu sitter jag fortfarande här och klappar mig på magen som för övrigt känns misstänkt likt ett visst ogräddat bakverk men som är bra ändå för den sitter ju på mig. Varm och mjuk och go och min. Så det så. Nu ska jag och den mjuka men lite onda och mycket mätta magen dock sova. Imorgon ska vi äta julbord och det kräver ju sin uppladdning. Puss.

Väsentligheter

Skriver utkast på utkast om hjärtsnörp, varm hud och fjärilar med skadade vingar. Vaknar ensam med en stukad handled och vet inte hur det gick till. Halkar omkring i blåst och kyla och kan för allt i världen inte förstå varför de inte sandar någonstans på typ hela campus. Men det var inte det jag ville berätta nu, egentligen. Nej nej. Här följer diverse viktigare saker.

- Ska se mumford & sons!!!!!!!! Äntligen! Gråter typ varje gång jag tänker på det. Tog flera månader från det att de ställde in på hultsfred innan jag klarade av att lyssna igen och nu fick jag tag på biljetter vid det andra släppet och det finns inte ord för hur bra detta är. Att de dessutom spelar på min födelsedag och att jag har en av mina absoluta favoritmänniskor som sällskap är bara helt galet. Lycka!

- Musikhjälpen drar igång ikväll. Kanske bättre än självaste julen. Älskar konceptet och älskar att de har samma programledare som förra året. Myspeppen är så himla hög.

- I somras köpte jag dessa fina tavlor som egentligen är stora vykort och nu i helgen hängde jag äntligen upp dem på väggen. Lite snett och vint men å andra sidan vad är inte det? Bättre sent än aldrig hur som helst.

- Alltså julkalendern. Måste nämna den eftersom att vi är inne på sådant som är bra och den är typ fantastisk? Älskade greveholm och denna uppföljare är verkligen inte fy skam. Kan vara bra gjort eller bero på att jag inte åldras. Möjligtvis en kombination. Alla bör åtminstone ge den en chans.

- Fick en fråga angående vinterjacka och detta är vad jag rockar för tillfället. Så bra!! Kan erkänna att jag egentligen var på jakt efter en stor och gångbar och funktionell sådan men föll när jag fick syn på denna. Hallå, den har öron. Var liksom tvungen. Känner mig lite som en kattunge i leopardkostym alternativt ett vandrande gosedjur och behöver definitivt inte oroa mig för att frysa.


Det var det och det var mycket bra idag. Heja peppen!

Vakuum, gott sällskap och söndagsbrunch

Lämnade som sagt in uppsatsen i torsdags kväll och tillbringade således min fredag i något slags vakuum. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Vad borde jag göra? Så mycket frågor när man glömt bort hur det är att vara helt utan måsten. Satt och stirrade rakt ut i luften tills jag samlade ihop mig själv och istället placerade ändan i en soffa tio minuter från min. Bra sittplats, ännu bättre sällskap och pepparkakor. Inte dåligt alls. Lördagen fortsatte även den på samma vis, vilket gjorde helgen till den lugnaste på hela höstterminen. Om jag inte missminner mig helt, vill säga. Välbehövligt hur som helst. Särskilt som jag både snörvlar och hostar väl oroväckande. Kylan tillsammans med lite för mycket stress sätter sig inte bara i huvudet.

Idag tog jag mig däremot så långt som in till stan för att möta upp min fina Kajsa. Lyxbrunch på favoritstället med bland annat vegokorv, bönor, stekt potatis, ost och diverse frukt och jag var bara så himla nöjd. Som ickeköttis är man liksom inte vidare bortskämd med valmöjligheter likt detta. Nu är jag återigen på plats hemma och har äntligen hunnit med att bleka utväxt plus tvätta håret. Minns inte ens senast det hände. Lättnaden alltså. Hoppas att ni har en fin andra advent och att ni hänger med när allt går så hiskeligt fort. Plus äter mycket pepparkakor. Och lussebullar. Snart jul! Wiiii.

(Och ja, alla bilder är från Instagram. Ber om ursäkt men jag orkar verkligen inte släpa och greja med kameran men vill ju kunna blogga ändå. Känns så tråkigt med bara text. Så det får bli såhär ett tag. Heter för övrigt lillHurricane där om någon är nyfiken. Puss finisar.)

Och jag kan äntligen andas igen

Idag har jag gått i blommor trots snökaos plus lämnat in mitt livs första b-uppsats trots en felfungerande hjärna. Det är faktiskt helt sjukt. Att vi faktiskt klarade det. Klarade oss. Jag och min snöflinga till samarbetspartner. Fyfan vad bra vi är.

Jag vill svara att jag känner fan allt

Och jag tänker att det enda jag egentligen vet är att jag faktiskt aldrig kan veta. Jag kan inte veta vad någon annan tänker. Kan inte veta vad någon annan tänker sig veta. Vad någon annan tänker sig inte veta. Och jag tänker att det kanske ändå finns något fint i allt det där som är så läskigt. Något fint i den där skräckblandade förtjusningen som hör till. Som hör till när man kommer på sig själv med att snubbla över kanten. När man plötsligt faller utan att veta om det finns någon där som fångar upp en. När man faller utan livlina. Utan försäkran om ett lyckligt slut. Och jag tänker att jag inte kan veta men jag kan åtminstone känna och jag känner väl fan allt. Allt det där som går att känna i mig.

Ett skepp katter kommer lastat

Det finns kanske inga bättre sätt att börja dagen på än tillsammans med några av de man tycker bäst om, samlade framför julkalendern för att njuta av en knytkalasfrukost på temat jul. Med risgrynsgröt, glögg, vörtbröd och pepparkakor för att nämna några delar av allt vad det bjöds på. Att hela luften sedan glittrade av långsamt fallande flingor och att pudersnön fortfarande låg orörd var bara en oerhört vacker bonus. Det är så fint att ha så många bra människor samlade på samma plats. Att gemenskapen bara är några få minuter bort. Vill alltid ha det såhär.

Nu längtar jag dock allra mest efter en sovmorgon. Har varit vaken sedan halv sex och fortfarande inte lyckats klämma in tillräckligt med sömntimmar. Skakar i benen och måste koncentrera mig för att helt plötsligt inte börja gråta. Så himla skör. Men ja, ser trots allt ett slut på eländet och idag fick jag dessutom ett gäng katter på posten. Om inte det gör en glad tvivlar jag på att det finns något hopp alls. Tack farmor, för att du gör såna här lustiga grejer. Det värmer.

Att spränga gränserna

Ibland förvånas jag fortfarande över att jag faktiskt orkar. Att jag klarar av att leva på min egen gräns. Dansa på kanten till stupet. Att ständigt balansera på en skör tråd. Och jag vet ju att jag egentligen kanske borde vara försiktig och jag vet ju att mina behandlare förmodligen skulle gå i taket om de fick höra allt. Men jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att testa lite till. Att ständigt tänja på ramarna de satt upp. Överbevisa de som talar om begränsningar istället för möjligheter och som ser hinder istället för språngbrädor. Inget av det där tjänar liksom något till. För vi vet ju, ingen kan sätta kedjor på en hurricane.

Den här helgen har bestått av typ allting. Klassisk sleepover som när man var mellanstadieliten. Pizza och film, iklädda pyjamas och tätt uppkrupna i en bäddsoffa. Nästa kväll vin och dans och tisseltassel. Första avsnitten av julkalandern och en fint sittande brunch. Första advent med nysnö, kyla och lussebulle. Uppsatsskrivning och bibblanhäng varje dag trots bakfylla, alldeles för få sömntimmar och diverse nervsammanbrott. Befinner mig ständigt i luften och hinner knappt fundera vilket kanske är lika bra. På tisdag planerar jag i alla fall att hinna tvätta och idag har jag faktiskt handlat mjölk och bröd. Bara en vecka kvar med uppsatsen. På torsdag ska skrivdelen vara färdig och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Nu ska jag dricka en tredje kopp varm choklad och sen krypa ner i sängen trots att klockan bara är åtta. Går sönder av trötthet och imorgon är det uppstigning i ottan som gäller. Julfrukost med fina gänget står nämligen på schemat. Så himla bra. Puss ska ni ha.

Det där eviga livspusslet

Det går så bra, det där livet. Flyter på sådär som det nästan alltid gör och jag upphör aldrig riktigt att förvånas. Kan liksom inte riktigt vänja mig. Tänker att då kommer bakslagen. Smyger sig på om jag glömmer att vara tacksam. Men bra går det, som sagt. Ändå är jag emellanåt så fruktansvärt tung i hjärtat. Så svag i benen. Så skör att det känns som att jag ska gå sönder vid minsta beröring. Som att min hud ska spricka. Så jag andas i fyrkant sådär som man ska och sväljer två piller åt gången för det har jag åtminstone lärt mig göra. Tänker lugn nu det går över det är bara stressen. Stressen som gör mig elektrisk. Som stjäl mitt syre. Stressen över att inte hinna med allt som borde hinnas med. Över att inte hinna sova tvätta städa handla mat färga håret gå ut med soporna. Tänker att det är ovissheten om vad som finns i luften. Den där rädslan att förlora något som kanske egentligen inte ens är. Den där oron för att inte bli. Sen tänker jag att tänker för mycket och allt blir ju ändå bra. På något sätt. Någon gång. För det blir det alltid.

Tack och lov för att det finns en morgondag

Igår var söndagsmisären den värsta på länge och jag ville mest inte alls finnas till. Kurade ner mig i sängen och önskade att det gick att försvinna mellan lakanen, som jag för övrigt spillt en halv kopp kaffe på och ännu inte orkat byta. Bäddade ju rent för knappt en vecka sedan och någon måtta får det väl ändå lov att vara. Idag är det dock redan bättre, ny dag trots att den nya dagen är en måndag och även om det regnar och är allmänt kallt och grått. Har ätit saffransfrukost och första pepparkakorna för i år, plus att vi avklarat en intervju av två till vår uppsats och strosat på stan under julbelysningen. Diskuterat allt från kärlek till orättvisor, impulshoppat såpbubblor (har såhär i efterhand ingen aning om varför men de var söta och kostade bara fjorton kronor, liksom kunde inte låta bli) och blivit rosig om kinderna när det plingat i telefonen. Herreminje, beter mig som fjorton. Nu ska jag stänga ner hjärnkontoret för idag och ägna mig åt fortsatt nördande av denna fantastiska serie. Förälskad? Svar ja!

En kyss att bygga en dröm på

Idag behövde jag inte kliva ur sängen själv eller ens dricka mitt kaffe ensam och någonstans därute döljer nu någon morgonfrisyren med min svarta sotarmössa och det är så himla fint.

Härnäst ska jag ta det sista som är kvar i boxen med vin och bege mig in till stan. En helkväll med min rödhåriga favorittjej väntar och det kan bara bli bra. Allt är så bra. Fint och bra. Åh.

You spin me high

Dessa känslor. Mina känslor. Min trygghet och min glädje och det finaste jag har. Mitt allra heligaste och det som utgör hela mitt liv. Som utgör det som är jag och som blottar min själ vare sig jag vill det eller inte. Mina känslor och den där rädslan när de kastas omkull av något jag inte rår över. Något jag varken kan kontrollera, styra eller tolka. Och egentligen hade jag redan flytt för längesedan för det har ju blivit till rutin men jag står fortfarande här så bränn mig då. Bränn mig för brinner är fan allt jag gör.

Helgsummering och instagram

Fantastiskt. Jag säger då det. Fantastiskt och fint och lite fnittrigt. Att klämma in fler av favoritmänniskorna på en enda helg är nog inte ens möjligt och jag är bara så himla nöjd och tacksam för att de finns i mitt liv. Är ju lyckligt lottad, helt klart. I fredags anlände som sagt stamcellerna mina, och efter både lunch och middag tillsammans slöt jag upp med ett litet men ack så rart gäng av socionomvännerna. Resultatet blev en lagom vinglig utgång och det slår sällan fel i det sällskapet vill jag lova. Lördagen startade sedan med tidig hotellfrukost(!!!) plus ytterligare tid med mor och far, och avslutades mot kvällen med skakiga knän och ett sånt där människomöte av den lite finare sorten. Inte ett dugg illa, fniss. Söndagen blev således långsam och skönt oproduktiv, sånär som på en fikadejt med världens bästa Kajsa. Ni vet de där människorna man kan prata om precis vad som helst med? Verkligen allt mellan himmel och jord. Jag är begåvad med ett par stycken i min vänskapskrets och hon är definitivt en av dem. Finns få egenskaper jag uppskattar så mycket. Så det så.

Eftersom att jag dessvärre fortfarande ej har kommit igång med kameran riktigt (jobbar dock på det) så kikar vi istället på instagramflödet sen senast. Var ju ändå åtminstone en månad sedan sist.

hade lite hjärtont / fyndade bästa skorna

svart och svår / mest saknade varelsen

firade halloween tillsammans med super mario och gänget / hejhej från standardplatsen vid köksbordet

favoritfrukost / pizzabrunch

ingredienser till äppelpannkaka / pluggfika istället för plugg

Nu ska jag sätta på en film, hoppa i pyjamasen och slänga mig på soffan. Det här med måndag tar sannerligen på krafterna.

Det här med att skriva uppsats

Sitter på bibblan och vill typ gråta lite. När man väl skaffat sig ett liv hinner man inte underhålla det på grund av allt detta skrivande och jag blir kanske snart galen. Äter mat ur plastlådor och har knappt några rena kläder kvar. Högra ögat stressrycker och sömnen ska vi inte ens tala om. Och detta är bara början. Så tragiskt. Hårt att vara student osv. Tack och lov för fredag imorgon. Finns nämligen potential för en fantastiskt rolig helg. Wiiii!

(Himla roligt också att få känna sig så välkommen tillbaka, tack fina ni. Puss!)

Älskade lilla blogg

Har du saknat mig liksom jag saknat dig? Har du känt dig ensam, tom och övergiven, precis som jag haft en gnagande känsla av att något ständigt fattats i livet? Kanske? Möjligtvis? Jag vågar faktiskt nästan tro det. Nu är jag i alla fall återigen här (efter exakt en månad och det var inte ens medvetet). Med ytterligare lite ny energi och förhoppningsvis är det åtminstone några trogna stackare som hänger kvar, vad vet jag? En hel del fina kommentarer har det i vilket fall som helst trillat in under tiden, vissa så fina att jag till och med torkat några tårar. Det tackar vi såklart för, bloggen och jag. Ni är då för bra.

Så ja, vad hände egentligen? Befogad fråga antar jag. Man kan väl inte bara försvinna sådär utan förvarning liksom. Egentligen är det så enkelt som att jag var tvungen att skala av allt. Lägga ned allt det där som inte är livsviktigt. Fokusera på att klara av vardagen utan att gå under. Och det gick. Bättre än någonsin tidigare till och med. Huvudet över ytan och kraft nog att simma på, och i och med detta fixade jag för första gången att undvika en av de där ordentliga svackorna som annars ofta följer mina fantastiska toppar. Jag lär mig och jag blir bättre. Gör om och gör rätt. Hela tiden och jämt och ständigt. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsarbete utan möjlighet att säga upp sig.

Nu då? Jag pluggar och pluggar och skriver och skriver. Helt hysteriskt emellanåt, även om det går väldigt bra. Mellan detta hinner jag dock med en del annat, för man måste ju ändå prioritera. Och göra det rätt. Pannkaksmys hemma i soffan, tentafest hos nyinflyttade klasskompisar, ett stillsamt glas vin med finaste vännerna ena lördagen, shotta tequila och virvla på dansgolvet nästa, göra glädjeskutt i snöslask och pussa på någon i bra skor. För att nämna några saker. Om två dagar får jag dessutom träffa min lilla mor och far igen, för första gången sedan i somras. Det är fint, mina vänner. Flyktigt, fint och bubbligt. Och nu är jag dessutom förhoppningsvis tillbaka i bloggosfären igen. Puss!

Lite instagram och en del virvlande

Jobbar mest med att hitta mig själv nu när allting inte är antingen svart eller vitt. Att hitta vem jag är. Finna regnbågarna i gråskalan. För de finns ju, jag är bara inte van. Är liksom lite vilsen. Så just nu gör jag ungefär bara sådant jag tycker om att göra. Omger mig med människor som fyller själen med energi bara genom att vara. Dricker kaffe och pratar om livet och kärleken på en uteservering trots bitande höstkyla. Äter popcorn i sängen på en helt vanlig torsdag med någon som knyter rosetter av mitt hår. Myser framför halvdåliga tvprogram med mina goaste tjejer och virvlar vinrusigt runt på ett lördagsdansgolv utan tanke på något annat än vad som är just där och då. Och det är fint och varmt och lite pirrigt i maggropen och då gör det väl inte så mycket att jag imorgon kommer att vara tvungen att gå i jeans för typ första gången det här året för att jag inte hunnit med att tvätta och allt annat sånt där som är lite för trist. Livet kan bli så när det är just livet som får stå i centrum. Och det får det ju. För resten löser sig.

Och medan jag far omkring och inte tänker så mycket så ligger kameran dessvärre allt som oftast hemma och slumrar, så då är det ju tur att det finns andra sätt att dokumentera på. Så att man inte riskerar att glömma liksom. Här är en liten inblick i instagramflödet sen senast:

En söndagspromenad i höstsolen / Ibland säger en arg enhörning allt

Sådant som ger livet lite hjälp på traven / Ville gömma mig under täcket en dag

Kalasnaglar och plåster men happy ändå / Gofrullen ni ju redan har sett

Blekte utväxten och var nöjd / Åt världsgoa gubbar

Och det var det för den här gången och nu ska jag försöka få i alla fall någon slags ordning på tillvaron inför imorgon och den kommande veckan. Men ja, nu vet ni i alla fall ungefär vad jag har för mig. Ska även komma ikapp med kommentarer och mail så fort jag betalat räkningar och liknande som tyvärr har förtur. Men det kommer. Har jag tänkt. Vill ni hitta mig på instagram är det förresten lilHurricane som gäller. Puss.

Let's kiss the sky away

Och så var det ju det där med att landa. Att lyckas ta sig ner och att göra det mjukt. För även om man inte dör av lite skrapsår så svider de likt förbannat, och placerade på fel ställen tar de dessutom så hemskt lång tid att läka. 

Hjärtsnurr, lördagsfrukost och finsällskap

I fredags lyckades jag på något oförklarligt vis lämna in uppsatsen två timmar innan deadline och kunde således andas ut en stund. Nya kursen och nya tag startar imorgon. Lördagen började sedan på tok för tidigt när min kropp tydligen sovit färdigt och inte alls hade lust att ligga kvar i sängen längre. Tränade, handlade och åt bananpannkakor istället. Åkte sedan in till stan och lunchade med en himmelens fin vän som jag inte sett på alldeles för lång tid och det kan ju bara vara trevligt. Kvällen bjöd sedan på vin, tre påsar popcorn och filmer av vitt skilda slag. I ett annat men minst lika fint sällskap. Ett sådant där sällskap som kramar om när det är läskigt och som finns kvar när man vaknar. Alltså, åh.
.


(Och du kära orkanhjärta. Kära lilla hjärta som bara slår och slår och slår. I takt och otakt men rakt igenom allt. Med integritet och sårbarhet. Svärta och regnbågar. Som är så litet men ändå så stort. Så starkt men samtidigt så skört och som tar två steg fram men alltid ett tillbaka. Vad gör man, när gör man och hur gör man?) 

Fjärilar och kanelbullar

Igår kändes i knäna. Idag känns i huvudet. Men ja. Det är det sannerligen värt om man får göra något så fint som att dricka vin tillsammans med en lång och blåögd människovarelse av den där manliga sorten. Inte alls fy skam. Bara lite jobbigare än vanligt att ta sig upp och iväg såhär dagen efter. Och att få något gjort. Tur då att det finns något så angenämt och oerhört passande som en hel dag vigd åt den fantastiska kanelbullen. Jag tryckte i mig (eller för all del avnjöt) två och var nöjd. Tack tack. (Fick dessvärre inget gjort ändå.)

Inget väger tyngre än lyckan

Var tvungen att kliva upp på vågen hos läkaren idag. Ställa mig på den där lilla plattan och möta de rött lysande siffrorna på displayen. Fyra kilo upp sedan allt rasade alldeles för fort. Det dubbla sedan i början på sommaren. Och jag trodde minuterna innan det var dags att jag skulle dö. Tänkte att helvete nu är det kört igen. Är det här vad som ska få ner mig på marken. Som ska putta mig över kanten. Vill inte vill inte vill inte. Men vet ni vad? Det kändes inte. När jag väl stod där, utan val, så kändes det inte. Ingen panik. Ingen ångest. Bara en axelryckning och jaha var detta allt. Händer det inget mer. Fast egentligen är det ju inte allt. Egentligen är det ju så himla mycket mer än så. Det är en kropp som nio månader senare fungerar precis sådär som den ska. Som orkar dansa med mig så länge jag har lust. Som klarar av att springa två och en halv kilometer utan att bli trött. Som är varm under täcket och som fryser när det faktiskt är kallt. Som kan sova lite för lite och ibland även lite för länge utan att det är kris. Som kan vara både hungrig och mätt och som jag faktiskt kan lita på när det väl gäller. Och jag ska inte säga att jag aldrig tänker. Att det aldrig finns lite för nära. För det gör det och det kommer det kanske att göra livet ut. Jag vet inte. Men något som är säkert är att lycka alltid kommer att väga tyngre än alla kilon i världen. Utan tvekan.

Händerna mot himlen och pannan mot baren

Igår hade jag förmodligen en av de bästa utekvällarna i världshistorien. Pride-sittning, bordsdans, fantastiska människor och en nästan-tolvtimmars-fylla. Lite panikförvirring sådär som ojdå vad sker egentligen nu och jag tror minsann att rosa campuselefanter kan flyga trots allt. För visst sa vi att ikväll kan allt hända och allt bara händer. På både ett och flera sätt. Och jag vill nog hädanefter alltid gå ut i rosa fjäderboa och lösögonfransar. Eller som en sockerbulle. Det duger bra.

världens finaste regnbågsvänner

Den här veckan kommer annars att bli så himla mycket då saker och ting har en tendens att samlas på hög när man aldrig tar itu med dem. En uppsats skriver exempelvis inte sig själv, har jag upptäckt. Som tur är behöver jag bara vänta några fjuttiga dagar innan det är dags för nya äventyr (och jag känner lite typ åh herrejisses vad ger jag mig in på men återigen varför säga nej när man kan säga ja). Resten löser sig till slut. Det gör det alltid. Och om inte, vem minns om hundra år?

En månad som ingenting fast längre än någonsin

Idag är det exakt en månad sedan det var tre och ett halvt år. Exakt en månad sedan vi låg vakna under täcket och väntade på vem som skulle säga något först. En månad sedan vi kramades och grät. Skrattade och sa att det här är ju så himla knäppt men med oss har allting alltid varit knäppt så varför är vi ens förvånade. Idag är det exakt en månad sedan han lämnade min lägenhet, gick ut genom min dörr och vände sig om en extra gång för att säga hejdå för sista gången. En månad sedan det fanns ett vi. Sedan det fanns två hjärtan som slog i samma takt. En månad. En evighet och samtidigt ingenting men faktiskt längre än någonsin förut.

Orkaner och instagrambilder

Virvlar fortfarande runt uppe bland molnen, ibland själv ibland inte men aldrig ensam. Försöker ändå komma ihåg att bädda fint för att landa mjukt när sparvvingarna väl blir trötta och behöver vila. För jag måste ju komma ner. Någon gång. De vet jag. Ändå går det bättre än tidigare, peppar peppar. Förmodligen på grund av medvetenhet, kunskap och stämningsstabiliserande. För nu stannar jag inne på nätterna och det utan att gråta och även om rastlösheten och peppen ibland gör ont i hela kroppen så räcker det med att studsa några gånger för att jag sedan ska kunna tänka något så när klart igen. Och visst är jag virrig och glömsk och överallt på samma gång och får kanske inget riktigt gjort. Och visst låter jag hjärtat hoppa före och säger ja till allt det där som jag inte finner någon anledning att säga nej till. Men det är okej. Mer än okej. För jag vet att om jag faller så har jag åtminstone bäddat mjukt och ska man våga flyga måste man vara beredd på att då och då slå i backen. Och några skrubbsår har väl ingen dött av.

Och för att det inte ska bli alldeles bildtomt här så kör vi några istagrambilder från september. Vill någon hitta mig där så heter jag fortfarande lillHurricane, såklart.

Pluggplatsen som ni sett tidigare / nattlig dans i finaste tofflorna

Festlig dricka / Dagen efter festlig dricka

Magtröja enda soliga dagen denna vecka / Kanske det finaste halsbandet jag äger

Och det skulle ju vara dans dans dans

Fredag och en godkänd tenta med omdömet engagerad men ostrukturerad och jag kunde inte låta bli att fnissa lite för oj de skulle bara veta. Den lilla struktur som för tillfället finns att tala om står nedklottrat på post it-lappar och i min rosa kalender för det som inte är skrivet i bläck existerar inte. Men jag fixade det. Den här gången också. Avslutade sedan dagen omgiven av några av de bästa jag vet och kunde äntligen ta åtminstone några djupa andetag.

Lördag och firande med bubbligt vin och i klackskor trots att skavsåren sedan sist knappt hunnit läka. Allsång och mellanstadiedans med fantastiska vänner och så mycket fina ord från kända och okända och allt däremellan att jag knappt vet vad. Förstår inte riktigt men det är okej ändå. Snurrig lycka och lite kom inte för nära det bränns.

Söndag och skönaste sovmorgonen på länge och obligatorisk bakfyllefrukost i form av havregrynsgröt. Promenad med fint sällskap för att få i alla fall lite luft och kanske kanske fylla i eventuella luckor från gårdagen. Lite senare ett oemotståndligt erbjudande om äppelpaj bakat av tidigare nämnda sällskap och man bara njuter. Har det bara så bra. Och längtar redan lite till nästa helg. Lite.

Visa mig den maximala hastigheten

Här sitter jag och undrar ungefär mest vad jag egentligen håller på med. Muntlig tenta imorgon och sådant som teorier, ideologier och metoder tycks inte riktigt hitta in i mitt medvetande för tillfället. Har inte tålamodet. Finner inte lugnet. Vill ju bara ha explosioner och stjärnor och äventyr och dans dans dans (det är en väldigt lång väg ner nu).

Mänsklig värme snälla kom närmre

Då var helgen över ungefär lika snabbt som den kom, och beviset på att den faktiskt ens varit här är en mörbultad kropp prydd med diverse blåmärken, ett dunkande huvud, ett något magrare pengakonto och en stökig lägenhet fylld med allehanda tomflaskor och annat skräp. Det har varit allt från bio till tatueringsmässa. Krogen och hemmafest. Kantarellpizza, fyllefalafel och vin i petflaska. Långa promenader i höga klackar som till slut ändå fick hamna i väskan. Taxi och en buss på villovägar. Gamla bekantskaper och ännu fler nya. Men finast var kanske ändå att få somna till någon annans lugna andetag. Att för bara några dagar slippa vakna upp till ensamheten. Slippa vara själv. För ibland är det bara så att trettiosju grader celsius är allting som behövs och det kan vara skönt att få känna utan att egentligen känna något alls.

Att vända ut och in på sig själv

Började morgonen med att år för år gå igenom hela mitt maniska respektive depressiva liv. En och halv timma med att gå igenom varje händelse och känsla, orsak och verkan. En förmiddag med skalor tabeller och diagram. Med att vända ut och in på sig själv. Som en liten trasa. Och det mest konstiga är att det är mig vi pratar om. Mig och min felfungerande hjärna. Att det är jag som säger att jag inte vågade gå ut av rädsla för att ta livet av mig. Att det är jag som svimmat för att allting snurrat så fort. Att det är jag som ber om nytt receptet på medicinen för att den snart är slut. Att det är jag som faktiskt sitter där jag sitter. Som psykiskt sjuk. Med en mental funktionsnedsättning. Och hur skevt det än må vara så är jag så jädra stolt över att vara där jag är idag. Att jag står här. Att jag överlevt.

Nu är jag således alldeles mör i huvudet fast på ett positivt vis. Jag gick trots allt därifrån en gnutta starkare. Förväntansfull och med ytterligare hopp om framtiden. Den nya framtiden. Och om några få timmar tar jag helg och kanske dör en smula. Det märker vi. Ta hand om era hjärtan tills dess fina ni.

En virtuell vinkning i förkylningstider

Hej hej! Denna dagen har gått i förkylningens tecken då både läkarbesök (för andra gången, har dock ytterligare ett imorgon så det är okej) och fikadejt med en fin vän ställdes in av just den orsaken. Jag är dock så frisk jag kan vara men tar i trä ändå. Vill verkligen inte bli sjuk nu. Har liksom alldeles för mycket roligt att se fram emot denna helg. Så en uppbokad dag blev plötsligt till en ledig och vad gör man då? Ja, inte tog jag tag i den där listan över saker jag egentligen borde ha gjort i alla fall, det är ett som är säkert. Nejdå, istället sprang jag en runda i solen och kollade sedan på folk som tvättade sina fönster. I ren protest liksom. Kändes bra. Imorgon ska jag dock rycka upp mig. Heja heja!

Jag går inte isär

Så slår det mig. Plötsligt och bara sådär. Att jag inte fällt en ledsen tår på fler dagar än vad jag kan komma ihåg och att den där envisa knuten i magen har lösts upp och försvunnit. Att jag kan andas precis som vanligt trots att han ler lika fint som han alltid gjort. Att jag faktiskt kan kramas och släppa taget. Gå åt andra hållet utan en endaste tanke på att vända mig om igen. Och vet ni vad? Jag går inte isär, stjärnorna finns fortfarande kvar och hjärtat slår i en bättre takt än på länge. (För man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.)

Spontana söndagsplaner

Den där lättnaden när man äntligen (äntligen äntligen) tänker att åh ja va roligt istället för herregud hur ska jag lösa detta, när planerna man har för dagen plötsligt ändras. Sådär hux flux byts ut mot något helt oväntat. Den där känslan av nyvunnen frihet som jag ännu inte alls har vant mig vid. Och precis så fint kändes det då det trillade in en förfrågan om spontangrillning och allmänt söndagshäng vid lunchtid idag. Såklart man hakar på tänkte jag, för varför säga nej när man kan säga ja?

Så sagt och gjort, grillning blev det. Sanna och Emelie hade till allas stora lycka tagit med sig deg för att grädda pinnbröd, ni vet, typ som scones fast på pinne och över eld. Nostalgin på det alltså.

 Emma tycker dock allra bäst om marshmallows och det är ju inte dumt det heller.

Fast vi åt ju faktiskt riktig mat också. Till exempel majskolv och marinerade champinjoner om man är vegetarian.

Så himla mysigt och en oerhört bra söndagssyssla. Och vad gör det väl då om håret inte är tvättat, lägenheten är lite för stökig och att högen med obesvarade mail fortfarande är lika stor? Inte alls särskilt mycket, faktiskt.